Johan Cronemans sommarprat i P1

Johan Croneman är kritiker och krönikör, pappa och son, fotbollsentusiast och poesi läsare, men, framför allt är han en mycket intressant man med rika upplevelser.

Samtalet började med lite om Johan Cronemans familj och lite om sina barndomsminnen. Johan föddes 1955 i Norrköping. Han har alltid varit fotbollsentusiast. Han tror att det var en sätt för att vara nära hans pappa. Han pratade inte så mycket om sin pappa. Men med bara några ord och meningar känner jag att Johan saknar mycket sin pappa. ”Sektion D, Bänken 11” en plats där de satt tillsammans för att titta på fotbollsmatch tills Johan flyttade hemifrån, fortfarande behöll pappa två seriebiljetter i säkert minst 15 år. Pappa tyckte att det var viktigt att behålla sina platser ifall Johan kom tillbaka någon gång. När jag hörde Johan säga när han satt på bänken 11 och sörjde lite kände jag att tårarna rann. Jag blev rörd.

Johan försatte prata lite om sin hemstad. ”Borta bra, hemma bäst”. När han lämnade staden i mitten av 70-talet var den en bombad stad, söndertrasad, mörkt och svart och tomt. För honom var Norrköping som en lös tand som man inte kan sluta pilla på. Han saknade Norrköping och ville gå tillbaka och äta hans mammas middag och ta en promenad.

Johan pratade en massa saker som hände på 70-talet. Vad som hände i världen, vad man tyckte om ABBA, vad som hände på journalisthögskolan i Göteborg där han utbildade sig till journalist. Norrköpings bibliotek är en stor del av Johans liv. Där läste han många böcker. Där förstod han vilken stor betydelse ett bibliotek har. Som han sa att ett bibliotek kan hjälpa hela staden att överleva, viken hisnande vacker tanke det är. Allting som Johan Croneman pratade om har han upplevt. Jag litar på vad Johan sa. Det finns många saker som imponerar på mig. T.ex. Han var 13 år när han såg Saigons polischef skjuta en gerillasoldat i huvudet. Vid 17, grät han för den Napalm-brända flickan som fick hela världen att reagera med avsky. På grund av sitt FNL märke hände det ofta att han tvingades springa från hotfulla personer, särskilt på kvällen.

På journalistskolan fick han till uppgift att skriva en bokrecension, det tog lång tid att övertyga hans lärare att han faktiskt hade skrivit den recensionen själv och att han inte hade snott eller kopierat den.

 ”Sluta sitta still och drömma om något som aldrig blir av.” Efter Johan nästa dog av hjärnblödning tänkte han bara på två saker, lev och jobba. Han bestämde sig att göra saker som han kunde klara av.

Jag gillar Johans sommarpratprogram fast jag inte känner till allt han berättar om. Det är en historia och en livs lektion, som jag förstår mycket av.